Det är Coop Lägerhyddan (också kallad Ladan) i Valla som tagit hjälp av Djurens rätt i Linköping för att erbjuda sina kunder ett bredare och större sortiment av produkter för veganer. Oavsett vad man tycker om Djurens rätt som organisation är initiativet att erbjuda alternativ mat lovvärt och jag hoppas att det hela faller ut väl.

* Vill man vara rolig kan man förstås hävda att alla butiker gör det i sina grönsaksdiskar, men det är knappast poängen.

Originaltitel: Makten över klimatet
Författare: Christian Azar
Utgivningsår: 2008
Tryckår: 2009
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 222
Förlag: Bonnier Pocket
ISBN: 978-91-7429-048-6

Christan Azar har profilerat sig som en av Sveriges – och kanske världens – främsta experter rörande den globala uppvärmningen, vilka effekter den har och vad vi kan göra åt den. I Makten över klimatet har han samlat ett ytskrap av kunskapen så att vi ska få en grund att stå på inför framtiden (om vi nu har någon sådan).

I tre delar, kallade Utmaningen, Lösningar och Viljan, går han igenom vad det är för typ av problem vi står inför och påpekar att det inte bara handlar om ett meterologiskt eller ens fysiskt problem, det är mycket mer än så. Världen är i sig så ojämlik att bara i klyftan mellan i- och u-länder finns en barriär av oanade mått. Varför ska u-länderna acceptera att de tvingas strunta i moderniteter som varit självklara för i-länderna i flera decennier? Speciellt med tanke på att de i stor utsträckning inte bidragit det minsta till växthusgaserna. Vad ska vi göra med tillväxtjättar som Kina och Indien som i en rasande fart tågar på mot samma levnadsstandard som vi? Framförallt, vilka förändringar i politik, inställning och livsstil måste västvärlden göra? Christian Azar snuddar bara ytan av problemen och hans främsta förtjänst är förmodligen att han belyser hur allting hänger ihop och att vi inte kan se fragmentariska lösningar som lösningar överhuvudtaget.

Det som framförallt gör Christian Azar till en utmärkt talesman för frågan är att han är så ödmjuk att man nästan blir tårögd. Han skriver inte läsaren på näsan, predikar inte om några dogmer. Sakligt berättar han att vi står inför ett stor problem, kanske oöverstigligt, men det finns åtminstone en teoretisk chans att lösa det. Hur? Azar tar främst upp koldioxidskatter och utsläppsrätter som ett övergripande sätt, energiomställning och framtida tekniker som något aktivt, inställning och medvetenhet på ett individuellt och politiskt plan. Har han rätt? Jag vet inte – sannolikt har han det – men chansar hellre på att han har det än lever i en dumdristig förnekelse.

Makten över klimatet är enkel, bra och välskriven. Dagar då jag är välvillig tror jag att en sådan bok kan påverka, men egentligen är jag nog tveksam. Han skriver själv att ”[n]är tre miljoner människor dog i inbördeskriget i Kongo under några få år runt millenieskiftet drunknade deras rop på hjälp i bruset från Big Brother och Paris Hilton.” Risken finns att Makten över klimatet talar till de redan frälsta och att andra slår dövörat till. Därför passar Olof Lagercrantz citat så utmärkt in i Christian Azars Makten över klimatet:

Den enda övertygelse jag äger är att vår civilisation är absurd, och att det absurdaste av allt är att detta inte är allmänt erkänt.

Originaltitel: Silent Spring
Författare: Rachel Carson
Utgivningsår: 1962
Tryckår: 2002
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 377
Förlag: Mariner Books
ISBN: 978-0-618-24906-0

No witchcraft, no enemy action had silenced the rebirth of new life in this stricken world. The people had done it themselves.

I en fåfäng tro att människan är världens mittpunkt och att hon kan styra allt, levande och dött, har hon dragit ut i korståg mot det liv som hon – godtyckligt, märk väl – har bestämt sig för att vilja ända. Men naturen är inte fragmentarisk: tar man ett liv tar man många. Tar man många har man till slut tagit alla. Det kanske var därför Rachel Carsons Silent Spring fick sådant genomslag när den kom 1962, nästan 50 år sedan i en tid då DDT fortfarande användes för att kontrollera naturen.

Det var egentligen inte särskilt konstigt. Budskapet var enkelt, informationen tydlig: gifterna som vi besprutar våra växter med eller som vi vill jaga iväg myror med, de är inte bara farliga för de tilltänkta offren, de är även farliga för alla andra i näringskedjan. Vi människor råkar vara en del av näringskedjan. Hur påverkar det oss då? Tja, många av ämnena är cancerogena eller ger sig på vårt nervsystem på samma sätt som det ger sig på insekternas. Insikten orsakade förstås ramaskri, är de här ämnena verkligen satta i system trots farorna? Obarmhärtigt visar Rachel Carson att visst är det så, dessutom fungerar de inte särskilt bra på det gifterna är tänka mot. Korta generationer gör ohyran resistent och snart kryper insekterna på grödorna igen, men gifterna finns kvar och hamnar snart på vår tallrik.

Hur står sig Silen Spring idag? Det är inte en helt enkelt fråga att besvara. Den gav ett helt nytt sätt att skriva om miljön och släktskapet till moderna miljöförfattare som Mark Lynas är tydligt: en ganska saklig och litterär framställning. Man kan inte förneka Silen Springs vikt i sammanhanget. Samtidigt har fokus flyttats från bekämpningsmedel till det mer akuta och uppenbara klimathotet. Boken blir därför väldigt daterad, DDT används inte längre och även om grödor besprutats så har det problemet kommit i skymundan. Även idag fungerar Silen Spring som en ögonöppnare, men diskussionen har för länge sedan passerat (vilket syntes i en dokumentär som Bananas!* som behandlar ett trettio år gammalt förgiftningsfall).

Är man intresserad av miljödebattens historia går det inte att undvika Silen Spring, så viktig är den. Är man däremot mer intresserad av de aktuella debatterna rörande både matkultur eller klimathot finns kanske inte lika mycket att hämta. Men det inte sagt att den inte är läsvärd, för det är den. Femtio år är bara en ganska lång tid.

Originaltitel: Döden i grytan
Författare: Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart
Utgivningsår: 2010
Tryckår: 2010
Originalspråk: Svenska
Sidantal: 276
Förlag: Ordfront
ISBN: 978-91-7037-493-7

Med Den hemlige kocken uppmärksammade Mats-Eric Nilsson oss om de tillsatser som – lite beroende på vem man frågar förstås – förstör vår mat och i Äkta vara lärde han oss vad vi skulle leta efter bland specifika varor. I Döden i grytan har han tagit hjälp av journalisten Henrik Ennart för att analysera den massproducerade maten och varför den, enligt de flesta reglementen, skulle vara bättre och säkrare än det hemlagade potatismos Staffan Vikström i Knivsta vill servera i sitt gatukök.

Trenden är tydlig: Små kök stängs till förmån för fabriksproducerad mat som värms i något som knappt längre kan kallas kök, tillagade mål ersätts av färdiga lådor med pannbif och fiskgratäng, reglerna skärps så att små restauranger och lokala odlare och uppfödare tvingas slå igen medan storproducenterna går fria. Gradvis har makten över maten förflyttats och idag är snarast allt tillverkat i stora industrier som visserligen följer några godtyckliga renhållningsregler (i bästa fall) men som saknar det som gör maten värd att äta: smak och de näringsämnen vi behöver.

Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart gör sitt allra bästa för att förklara varför det blivit så och vad det innebär för oss som konsumenter. På många sätt är Döden i grytan mer journalistisk än Den hemlige kocken. Då Nilsson i den senare mest berättar hur det är försöker de i Döden i grytan att tränga djupare i orsak och konsekvens. Det gör kanske att Den hemlige kocken är lättare att ta till sig, men att Döden i grytan belyser sitt objekt, industrimaten, så klart att man nästan blir bländad. När Nilsson och Ennart berättar om de stora gårdarna med köttdjur ångrar jag inte för en sekund att jag valt bort kött från min meny. Jag blir äcklad och en smula förvirrad: varför har vi låtit det bli så här? Även om man inte bryr sig om djurens varande (vilket jag råkar göra, i allra högsta grad) så har lägets tillstånd tydliga effekter på oss människor. Att djuren pumpas så fulla med antibiotika att bakterierna blir resistenta och vi människor blir sjukare är faktiskt ett problem i långa loppet. Det är lätt att tro att vi idag är friskare än tidigare, men renhållningshetsen har bara gjort våra sjukdomar annorlunda, de har inte försvunnit.

Med Döden i grytan lyckas Mats-Eric Nilsson och Henrik Ennart återigen – när det gäller den tidigare, åtminstone – belysa ett uppenbart och allvarligt problem i vår matkultur och det är en oerhört tung uppgift de tagit sig an. Det är dock viktigt att komma ihåg att deras inställning inte är reaktionär: de vill inte ha det som igår, de vill ha det som imorgon.

Originaltitel: Bananas!*
Regissör: Fredrik Gertten
Språk: Engelska och spanska
Land: Sverige och Danmark
Svensk premiär: 9 oktober 2009
Längd: 87 minuter

Fredrik Gerttens dokumentär Bananas!* har vållat mycket uppståndelse. Oavsett vad man tycker om den har den uppnått något, uppfyllt sitt syfte. Blickarna har riktats mot banankompaniet Dole i synnerhet och mot storföretag i allmänhet, mot problemet med bekämpningsmedel och mot yttrandefriheten. Tre viktiga frågor, onekligen. Om Bananas!* får någon varaktig inverkan är dock svårt att avgöra.

Advokaterna Juan Domínguez och Duane Miller ska företräda tolv numer sterila bananodlingsarbetare i ett mål mot Dole Food Company. Det har visat sig att bananjätten medvetet använt ett bekämpningsmedel som vid kontakt med hud riskerar att orsaka sterilitet. I dokumentären får vi följa rättegången och herrarna Domínguez och Millers arbetet omkring den. Det är ett intressant mål som, med lite tur, kommer sätta spår även i framtiden. Systematiskt tummande på regler för att generera profit är inte okej, gör man så bör man åka dit. Dole försökte få dokumentären stoppad… Det talar nog sitt tydliga språk.

Problemet med Bananas!* är att den känns lite uddlös. Inte för att den inte är viktig, inte för att den inte gett resultat. Snarare för att dokumentären i sig saknar tydlig tes, något som gör att det inte bara blir ett referat av ett domstolsmål. För mycket fokus läggs på rättegången och för lite läggs på orsakerna till den. Det är inget jätteproblem, Bananas!* är väldigt sevärd ändå, men den kunde varit mycket, mycket starkare.

Några saker är dock pinsamt uppenbara. Dole och dess företrädare är synnerligen osympatiska typer och därför ska det mycket till innan jag skänker dem några mer pengar. Således har Fredrik Gertten och de arbetare målet egentligen handlar om, vunnit en seger. Dole ska inte bara betala skadestånd, sådana snedsteg ska stå dem dyrt även på marknaden för det är där de verkliga valen görs.

Sedan dess har jag diskuterat och läst, läst och diskuterat och kommit fram till ungefär vad jag vill sträva mot och tagit en rad beslut efter det, beslut jag kommer skriva mer om framöver. Samtidigt har mitt intresse för mat och var den kommer ifrån ökat kraftigt. Det har inte bara lett till att jag tror mig äta bättre, utan också till att jag bildat mig på området och insett att man inte kan fortsätta stoppa i sig vad som helst.

Matproblem och klimatproblem är dessutom intimt förknippade. Massproducerad mat, ”förädlad” med tillsatser, är en miljöbov. Köttindustrin är, förutom att den dödar djur, ytterst osympatisk och låter profit gå före både människors, djurs och plantens hälsa. Jag köper inte det.

Så, är tiden mogen nu? Det är naturligtvis omöjligt att svara på, men ja, jag tror att den är det och därför tänkte jag sparka liv i bloggen igen. Vad som blir av den och vad som hamnar här återstår att se. Nu har jag i alla fall något att skriva. Ni kommer att få se tankar och funderingar kring mat och klimat, ni kommer få kommentarer på aktuella händelser i den mån det finns något att skriva, det kommer bjudas på vegetariska och så långt som möjligt ekologiska och tillsatsfria recept, samt ett liknande perspektiv på restaurangmat: vad innebär det egentligen att det är vegetariskt när man äter ute?

Artiklar och essäer

Om krukväxter eller Att odla sin trädgård.
Intervju med Olavi Hemmilä om hållbar utveckling, ekokritik och litteratur.
Walls of Glass.
En timme för jorden eller för samvetet?.
Om matignorans.
Om att engagera sig.

Bokrecensioner

Den hemlige kocken av Mats-Eric Nilsson.
Det måste finnas en väg ut ur det här samhället av Göran Greider.
Vår beskärda del av David Jonstad.
100 sätt att rädda världen… av Johan Tell.
Global nedräkning av Christiane Grefe och Harald Schumann.
Six Degrees av Mark Lynas.
The Road av Cormac McCarthy.

Filmrecensioner

Vägen
Super Size Me
En obekväm sanning
Koyaanisqatsi

Och framöver då?

Jag vet inte riktigt. Jag vill skriva mer om mat och klimat. En del kanske kommer dubbelpostas, en del kommer finnas exklusivt här, en del kommer finnas exklusivt på min blogg och länkas till härifrån. Det är sådant som visar sig.

Jag känner mig föga upprörd över förbudet, jag känner inget behov av att hamstra glödlampor, vilket påstås att folk gör. Tvärtom, jag har länge försökt att i längsta möjliga mån använda lågenergilampor och till viss del har det gått riktigt bra. Större delen av våra lampor är lågenergilampor och de som inte är det beror främst på en av två saker:

• 1. Inte tillräckligt snabbt ljus. Denna kryptiska anledning handlar om att lågenergilamporna tar ju en liten stund på sig att tändas till fullo och i rum som är utan fönster och man bara har kortare ärenden i, exempelvis klädkammaren och lilla toaletten, fungerar det helt enkelt inte med ljuskällor som tar tid att starta. Det ska visst finnas lågenergilampor som tänds ganska snabbt, vet någon mer om det får ni gärna tipsa mig.
• 2. Priset. En urdålig anledning, jag vet. Både eftersom man sparar in kostnaden i längden (eftersom de förbrukar mindre och håller längre) och dels för att det ändå inte handlar om några större summor i skillnad. Men det har varit så, de gånger jag behövt akutnya lampor har jag inte åkt till IKEA där det finns relativt billiga lågenergilampor utan stått och svurit på Hemköp och sedan köpt en glödlampa.

Eftersom jag är medveten om problemen ämnar jag göra något åt dem nu när jag inte har något val (en person med större karaktärsstyrka hade tagit tjuren vid hornen tidigare). Det gäller för mig att acceptera att en glödlampa kostar femtio spänn istället för tio, att hitta lite bättre lampor till utrymmen där ljuset är av vikt. Det är inte särskilt svårt och det här inlägget bör vi väl kunna se som ett löfte om att jag inte bara kommer försöka, jag ska bli bättre på att se till att ha rätt ljuskälla på rätt ställe.

Det främsta man bör tänka på är förmodligen att det här är en ganska liten uppoffring jämtemot det som komma skall. Det borde inte vara några problem för varenda kotte att använda lågenergilampor (eller någon energisnålare motsvarighet, typ halogen ska visst fungera också).

Men om jag ska försöka analysera vad jag gör idag, nu, innan mitt nya liv ska börja finns det några punkter som är ganska lättidentifierade.

• Jag cyklar. Om det här är frivilligt eller inte är svårt att säga. Jag har nämligen ingen bil så det är sällan ett medvetet val att låta den stå. Men hur som helst cyklar jag för det mesta dit jag ska, och cyklar jag inte så promenerar jag och är det längre sträckor så tar jag bussen (här i Linköping är det ju Etanolbussar som visserligen har effekt på miljön, men ändå är något grönare).
• Jag har minimerat stand-by-tid. Mer eller mindre alla inkopplade elapparater drar ström även när de är avstängda. Därför är det smidigt att ha grenuttag med strömbrytare vilken man kan sätta fast ett gäng av sina apparater i. När man inte använder dem slår man helt sonika av grenuttaget. Jag har i skrivande stund tre, en i köket för mikrovågsugn, kaffebryggare och vattenkokare, en för datorn och alla prylar som hör den till och en för TV, DVD och allt det där.
• Lågenergilampor. Jag har inte lågenergilampor överallt, men vartefter de gamla vanliga glödlamporna går sönder byter jag ut dem mot lågenergilampor. Det är alldeles för enkelt för att inte göra och även om lamporna per styck är till synes dyrare sparar man in det både på livslängd och energiåtgång.

…Och där verkar listan ta slut. Pinsamt, men det ska bli bättring. Det jag framförallt borde se över är dels vad jag handlar, dels min sopsortering och dels min elleverantör. Lite mer aktivt engagemang vore inte helt fel heller, för även om jag startat den här bloggen så är den av marginell betydelse jämfört med vad man kan göra om man organiserar sig.